Respektera varandras beslut

Sitter och småkollar på "Last chance to live" på femman ikväll. Där får man följa en person under några år som är gravt överviktig och för att överleva behöver en gastric bypass operation. Först blir jag faktiskt rädd för personer som låter sig bli så stor att man väger över 300kg! Det är ju enormt lika mycket som en ponny och dessa djur är ju väldigt robusta och kompakta.

För att vara verkligen ärlig blir jag lite irriterad på så gravt överviktiga personer som är det och är "friska", man kan ju inte rå för det om man har någon sjukdom som gör så att kroppen inte fungerar normalt.
Man kan alltid söka hjälp (om man skulle behöva) om man är en sådan som inte kan ta kontroll över vad man stoppar i sig. Eller så kan man bara bestämma sig. Jag bestämde mig för några (kanske 8) år sen och har gått ner nu ca 16kg och då var jag inte stor då jag idag ligger på ca 56kg. Så det går om man vill och bara ger sig den på de. Det jag gjorde var att äta mindre skräpmat och inte vräka i mig glass och godis hela tiden. Nu har jag blivit ännu duktigare med att hålla mig till en dag med skräpmat och godis och resten av veckan äter jag normal husmanskost där jag byter ut en del av kolhydraterna (ris, potatis osv) till grönsaker. Så man kan om man vill bara man har bestämt sig.

Sen kan man ju påpeka familjerna till dessa människor som är så överviktiga. Just i detta program så sitter dom och vräker i sig onyttig mat (som hamburgare strips och liknande och måste bara påpeka hur gott det är medans denna "stackars" opererade människa sitter bredvid och måste våndas lite eftersom att det var tidigare en del utav dennas människas kostcirkel. Jag tycker att som familj till någon som behöver göra sådana livsavgörande beslut att man ska stötta. Okej, nog stöttar dom honom men jag står fast vid det, man behöver inte äta så mycket skräpmat framför denna person i alla fall till en början innan personen har kommit in i sin nya kost och rutin.
Men jag hoppas att han nu kommer hålla i detta och inte gå upp alla dom massa kilona (nästan 200kg) som han lyckades gå ner. Jag håller tummarna för honom

Ungefär ett halvår...

...har nu gått sedan jag kom igång på allvar med min träning. Med detta menar jag med att hålla kosten någorlunda nyttig inte äta godis mer än en dag i veckan och att träna kontinuerligt. I början gick allting fort att göra framsteg på och jag blev väldigt peppad av detta. Dock har jag nu kommit till en rejäl platå där jag tycker att jag står helt still. Jag kände mig väldigt omotiverad för ca två veckor sedan att ens ta mig iväg till gymmet. Jag tyckte allt var tungt och så jobbade jag och H om varandra lite så jag var för det mesta själv iväg och då blir det betydligt svårare för mig att känna mig peppad för att ta mig iväg.
Men idag så har jag kommit ett ministeg i rätt riktning igen. Jag tog chansen nu när H hade tillfälle att följa med mig att prova våga höja i bänken och det gick förvånansvärt lätt. Jag trodde jag skulle orka max 3 reps men orkade det dubbla i 3 set. Inte illa tycker jag då inte hade haft höga förväntningar då allt känts så jobbigt. Nu kanske jag är på väg ut ur min svacka så nu gäller det verkligen att gneta vidare fast det känns mer lockande att sitta i soffan och titta på någon serie eller bara läsa en bok. Men man får ju inga framsteg på det sättet, så nu kör vi. Målet nu som jag har är att jag ska ha snyggare (fast det har jag redan) och bättre armar än H så jag ska se till att inte peppa han så mycket när vi är och tränar så jag har en chans ;-)

Nu ska jag ta mig ut i det fina vädret innan dom där regnmolnen som jag ser i horisonten kommer och gör det till ännu en dag med regn.

Oj oj..

...här har det varit tyst ett tag. För att vara ärlig så har jag glömt bort bloggen lite.
Nu när sommaren är här så har det blivit mer jobb för mig nu när semestertider inträtt. Sen eftersom att skolan har uppehåll betyder det att H jobbar han med och tyvärr har det blivit lite som förra sommaren att vi går om varandra lite. Inte så lyckat för oss men desto bättre för hundarna då dom slipper vara själva så mycket.

Detta har betytt att tiden bara har rullat på. Man går som mest bara på rutin hela dagarna. Träning, hundar, jobb, hundar och sen kanske lite tv eller bok innan sängen. Men ett roligt avbrott i vardagen hade jag/vi förra veckan. Eller två rättare sagt. I början av veckan så kom nämligen mami och papi hit och hälsade på. I hela två dagar var dom här! Hur roligt som helst och som jag saknat dom när man inte träffar dom så ofta. Visst telefoner finns ju men det är inte samma sak. Sen när dom farit så var det lite rast och ro tills vi hade H´s ena bror och hans fru här. Det var nämligen släktträff för H under söndagen så dom körde upp under lördagen så jag hann träffa dom ett tag iaf. Jag jobbade nämligen hela dagen på söndagen så jag kunde inte följa på släkträffen även om det hade varit roligt.

Nu kommer vi hamna tillbaka i "vardagslunket" så jag kan inte lova så mycket med uppdateringar men jag ska göra mitt bästa!
Ha det bäst!

Hittade en gammal bild på när Zelma bara var en vandrande korv

Jag hoppas...

...att jag har fått lite av mammas gröna fingrar. Jag fick nämligen för mig idag att plantera om blommorna här hemma. Men jag vet inte hur många utav dom som kommer överleva. Jag var ganska hårdhänt med dom plus att dom säkert får en chock nu med fräsch jord med näring i. Jag kommer nämligen inte ihåg när dom planterades om sist. Tror att det var min mamma som gjorde de för att hon tyckte synd om dom. Men nu när det är gjort kommer det säkert gå ca 2år (eller mer) tills nästa gång. Det är ju inte ett så roligt jobb att göra men ändå ett måste ibland.

Ikväll blir en ensammen kväll då H jobbar till två inatt, men det är sånt som händer. Jag kanske hittar någon film eller serie att fördriva tiden med och så har jag ju hårbollarna förstås. Jag hade tänkte att sitta på balkongen och läsa men bara därför ska det börja blåsa lite extra så att dumma moln kommer och skymmer solen, men vi håller tummarna att det blir soligt imorgon då istället när jag inte har något inplanerat utan är "helt ledig" hela dagen